Marley och jag - filmen.

Lite besviken blir jag. Flera viktiga och betydelsefulla händelser från boken var inte med, den manliga skådespelaren (Owen Wilson) var fel kille för rollen. Jennifer Aniston var däremot perfekt. Det är ju svårt att få med allt i en film från en bok på 320 sidor, men alltihop kändes nästan som en "boktrailer", en snabbspolning genom boken. Men det fanns även mycket positivt. Hela hundgrejen var jättebra, man kände verkligen igen beteendet. Både jag och mamma stortjöt, det gjorde dom bra, det var riktigt sorgligt ett tag. Och garvade gjorde vi också, hehe. Budskapet var förstås jättebra också, men man måste garanterat läsa boken innan man ser filmen. Om jag inte hade gjort det, så skulle reaktionerna inte alls vara lika känslofyllda och bra. Hade jag inte läst om alla Marleys upptåg skulle jag tycka att han var som vilken hund som helst. Dom fick inte riktigt till alla hyss, men det som var med var jättebra. Det var som att boken "hjälpte" filmen att bli bra. Tur det!

För att komma in på något annat, så känner jag att jag vill radera alla inlägg. Jag är något av en pedant, jag stör mig på att det är så mycket i det förflutna. Eh, ja, det låter väl ganska psyko, men jag är ju som jag är, mehe. Får se hur jag gör.